Inför Sveriges riksbanks 350-årsjubileum fick Gunnar Wetterberg (historiker känd från bl.a. Fråga Lund och På spåret) i uppdrag att skriva en bok om Riksbankens historia, en bok som verkar vara lite svår att få tag i i fysiskt format men som lyckligtvis finns att läsa gratis på Riksbankens hemsida. För den som inte orkar ta sig igenom hela boken finns även en kortare, sammanfattande skrift på 58 sidor.
Även om Riksbanken uppenbarligen är mycket stolta över sin historia som en av världens äldsta centralbanker, något som blev tydligt i diverse pompa och ståt kring jubileet, så är den här boken inte någon hyllning av Riksbanken utan helt enkelt en gedigen genomgång av en centralbanks “trial and error”-verksamhet under 350 år, vilket är vad som gör boken så bra. Gunnar Wetterberg har gjort ett fantastiskt jobb i att sammanställa alla händelser och man kan läsa den och själv bilda sig en uppfattning om Riksbanken utifrån historisk fakta. Och det är verkligen ingen spikrak väg som Riksbanken färdats på.
Det här blir ingen vanlig bokrecension utan jag tänkte istället dyka ned i några specifika teman som återkommer gång på gång under historien. Det blir en ganska lång artikel men efter att ha läst den bör du förstå lite mer om Riksbankens roll under åren samt lite mer om vad pengar egentligen är och hur de fungerar.
Myntfot
Du har kanske hört det lite lustiga ordet guldmyntfot tidigare. Myntfot syftar från början på hur mycket metall som finns i ett mynt i förhållande till dess räkneenhet, alltså om man t.ex. säger att man har ett mynt som heter “1 krona” som innehåller 1 gram guld så är också definitionen av 1 krona just att det motsvarar 1 gram guld. Med tiden har det dock blivit så att själva mynten (eller sedlarna) inte faktiskt innehåller själva metallen utan endast att det finns en garanti från utgivaren att de är utbytbara mot metallen. Har ett land guldmyntfot så innebär det alltså att de pengar som centralbanken ger ut går att byta in mot en viss mängd guld. Därmed finns ingen risk att centralbanken kan göra pengarna mindre värda eftersom de inte kan framställa guld ur tomma intet.
I början av varje kapitel i Pengarna och makten finns en sammanfattning med årtal och händelser. När man kollar igenom dessa kan man bl.a. hitta följande (min fetstil):
1624 - Kopparmyntfot införs i Sverige
1745 - Sedlarna oinlösliga. Pappersmyntfot.
1777 - Liljencrants myntrealisation. Silvermyntfot.
1803 - Myntrealisation, riksgäldssedlarna börjar lösas in. Silvermyntfot.
1834 - Myntrealisation. Silvermyntfot underlättar 1800-talets samspel med den internationella ekonomin.
1873 - Guldmyntfot. Skandinaviska myntunionen med Danmark. 1 krona = 100 öre.
1924 - Guldmyntfoten återinförs.
1931 - Internationell finanskris. Storbritannien lämnar guldmyntfoten. Sverige och många andra länder följer efter.
Vi ser t.ex. ett årtal som säger Silvermyntfot, sen Silvermyntfot igen ett antal år senare. Och sen igen ytterligare ett antal år senare. Varför? Vad hände däremellan? Svaret är nästan alltid att man inte kunde “upprätthålla” myntfoten, alltså att man inte kunde hålla sitt löfte om att mynten eller sedlarna gick att byta in mot silver. Men hur kan det vara möjligt, ska det inte finnas guld/silver där bakom väggarna som motsvarar varje sedel i cirkulation? Nope, så har det sällan funkat.
Växelbank kontra lånebank
I början av Riksbankens historia skiljde man faktiskt på verksamheten som växelbank och verksamheten som lånebank. I en växelbank var tanken att man kunde förvara sina pengar (vilket t.ex. kunde vara stora kopparplåtar, eller silvermynt) och för denna tjänst kunde man få betala en avgift. När man ville ha ut sina pengar så skulle man förstås alltid kunna få det eftersom de ju helt enkelt lämnats in för förvaring. I en lånebank däremot var tanken att man kunde låna ut sina pengar till andra, via banken. Den som lånade ut pengar till banken fick alltså därför ränta, den som lånade pengar fick betala ränta och banken tog en liten “cut” där emellan för tillhandahållandet av tjänsten. Det låter rätt fint det där men idag är tyvärr begreppen sammanblandade och bara det faktum att vi säger att vi “sätter in” pengar på banken vittnar om det. Dagens banker är rena lånebanker så det vi gör är inte att sätta in pengar (som på en växelbank) utan att låna ut pengar till banken.
Både de “kvitton" som man fick från växelbanken och de man fick från lånebanken började i viss utsträckning att användas som ett betalmedel i sig. Notera dock en viktig skillnad här: När ett kvitto från en växelbank används som betalmedel så har inte mängden pengar ökat eftersom “de riktiga pengarna” ligger inlåsta i ett valv och kvittot helt enkelt fungerar som ett substitut för detta. När ett kvitto från en lånebank används som betalmedel så har däremot penningmängden ökat, eftersom även de “insatta”/“inlånade” pengarna är i cirkulation, fast nu i händerna på någon annan, som tagit ett lån av banken.
När löften bryts
Allt ovan är ju helt OK så länge alla är med på villkoren, förstår skillnaden mellan att sätta in pengar i en växelbank och att låna ut pengar till en lånebank och så länge de löften som ingår i detta hålls. Men löften är svårt. Det första löftet som Riksbanken bröt var att ha täta skott mellan växelbanken och lånebanken. Någonstans runt år 1700 hade banken plockat metaller från växelbanken för att betala ränta på lånen som folk givit till lånebanken då lånebanken inte hade de pengar som behövdes. Därmed var växelbanken alltså inte alls en växelbank längre då insättarna inte kunde veta om deras metaller fanns kvar där inne i valvet. Nästa löfte som bröts var ett löfte om att konton hos banken skulle vara “befriade från alla slags skatter och ingrepp från staten”. Den 1:e juli 1713 drogs en skatt på 2% från "alla konton som inte tillhörde kyrkan, skolorna, hospitalen, Vadstena krigmanshem eller andra välgörenheter”.
Karl XII, som var kung vid den här tiden, fortsatte sedan med nya kreativa sätt att finansiera sina krig. 1715 gav han ut mynt som endast bestod av koppar men som ändå stämplades med “1 d sm” (1 daler silvermynt). Dessa mynts faktiska metallvärde var alltså bara en bråkdel av det värde som stämplats på mynten. Året därpå gavs också s.k. “myntsedlar” ut på med valörerna 5, 10 respektive 25 d sm. Hur reagerade då allmänheten på detta? Jo man värderade, som helt rimligt är, dessa nya mynt och myntsedlar lägre än de riktiga silvermynten. Först skiljde det bara några procent men snart kunde man få betala 50 daler i kopparmynt/myntsedlar för något som kostade 4 daler i silvermynt.
Det kan vara värt att påpeka här att det primärt var kungen som tryckte på om att få Riksbanken att ta till tveksamma metoder medan banken faktiskt försökte stå emot.
Om olika sedlar
Låt oss titta lite på vad skillnaden är mellan en “sedel” som är ett kvitto på en insättning i en lånebank och en sedel som inte motsvarar någon insättning. Det är lätt att tänka att den ena “har täckning” medan den andra inte har det men skillnaden är mer nyanserad än så. Bara genom att en lånebank existerar så såg vi hur penningmängden ökar om både kvittot/sedeln och de ursprungliga metallerna används som pengar. Men det kan också bli fler kvitton än metaller genom att metallerna hittar sin väg tillbaka till banken en gång till. Exempel: Person A lånar ut metaller till banken som lånar ut dessa till person B. Person B köper något av person C för metallerna och person C går till banken för att sätta in (låna ut) dem. Person C erhåller ett kvitto för insättningen och nu har alltså både person A och person C ett kvitto på för metallerna som används som betalmedel, samtidigt som de ursprungliga metallerna också gör det.
En sedel har inte täckning i den mening att motsvarande mängd “riktiga pengar” finns hos banken vid ett givet tillfälle men när banken får återbetalning av de lån de gett ut så kan de betala tillbaka både person A och person C för sina kvitton. På ekonomispråk säger man att banken är solvent, men inte likvid. Återigen så finns inget bedrägligt beteende från bankens sida så länge alla är på det klara med vad villkoren är. Du lånar ut pengar till banken för att få ränta (istället för att sätta in dem på en växelbank) och baksidan är att ett lån alltid är förknippat med en viss risk för att låntagaren inte kan betala tillbaka. Det ligger i sakens natur att banken kommer att använda dina pengar till annat under tiden (för varför skulle de annars betala dig för att få låna dina pengar?).
Hur går det då till när en sedel utan motsvarande insättning ges ut? Låt oss säga att någon vill låna 100 daler av banken. Banken kanske då frågar “OK, vill du ha det i silvermynt eller går det bra med en sån här ny, cool riksbankssedel? Du kan alltid växla in den mot ett silvermynt precis när du vill men den är lite lättare att hantera. Alla kommer dessutom att acceptera den här som betalning”. Eftersom man litar på de kvitton som motsvarar insättningar/inlåningar så litar kanske personen även på den här sedeln för i praktiken funkar den ju likadant. Vad händer i bankens bokföring? Jo lånet bokförs precis som andra lån (Person X är skyldig banken si och så många daler). Sedeln bokförs precis som ett inlåningsskvitto (Vi, banken, är skyldig person X si och så många daler).
Så är det här rätt och riktigt och moraliskt korrekt från banken nu då? Är den där sedeln verkligen samma sak som ett insättningskvitto? På sätt och vis så är det faktiskt det i och med vad person X accepterade. Transaktionen kunde istället ha utförts genom att person X först fick metall och sedan direkt “satte in” denna och därmed fick ett inlåningsskvitto. Den enda skillnaden är att banken skulle ha behövt ha lite metall på lager, men bara under en väldigt kort stund, för att låna ut den, och strax därefter få tillbaka den. Efter en sån här transaktion är banken är fortfarande solvent men för banken innebär det här förfarandet att man inte längre är beroende av samma “inlåningsvilja” från allmänheten för att kunna låna ut pengar. Mängden reserver man kan ha i förhållande till mängden lån blir mycket lägre.
Är fortfarande allt moraliskt sett helt OK eller börjar vi se tveksamheter? Såsom exemplet är beskrivet (och det är f.ö. nästan precis så moderna banker fungerar) så ligger det nog i betraktarens öga men det som gör att det som pågick på 1700-talet absolut inte var OK var att person X i verkligheten aldrig var en person utan istället var staten/kronan som behövde pengar till krig. Det var inte allmänheten som valde att ta emot de här sedlarna utan det var staten tillsammans med Riksbanken som såg till att de blev verklighet och sedan tvingade ut dem till allmänheten som löner till soldater etc.
Cykler av brutna löften
Ju mer pengar som trycks på detta sätt och ju mindre reserverna blir i förhållande till de lån som är utställda, desto större är risken att man faktiskt inte kan betala tillbaka när folk kommer och kräver sina riktiga pengar, vilket för det mesta är metaller. Riksbankens historia är en historia just om denna typ av misslyckanden. Cykeln brukar bestå av dessa steg.
- Någon form av kris, oftast krig, gör att staten behöver extra mycket pengar.
- Mer sedlar eller andra typer av pengar skapas, enligt exemplet ovan.
- När allmänheten vill växla in sina papper mot riktiga pengar får banken problem. Ibland löses det genom att man “skriver ned kursen”, alltså om du lämnade in 2 kg kopparmynt så kanske du nu förvisso kan växla in ditt kvitto, men du får bara 1 kg koppar tillbaka. Ibland löses det genom att man helt enkelt inte låter folk växla in sina papper. Det brukar då sägas att man har “pappersmyntfot”, alltså att de sedlar som används inte alls motsvarar någon metall som du har rätt till (det är en sådan tid vi befinner oss i nu, sedan ganska många år tillbaka)
Gång på gång har alltså samma medel tagits till, löften har brutits och kursen skrivits ned. Det är därför tidslinjen i början av artikeln så många gånger innehåller ordet “nånting-myntfot”. De s.k. myntrealisationerna är en sorts nollställning. “OK, vi kunde inte betala tillbaka alla era pengar, så nu är en sedel istället värd såhär mycket. Låt oss börja från början igen. Med den här nya kursen kommer ni förstås alltid att få tillbaka era pengar”.
Nutid
Under efterkrigstiden så var kronan (och många andra valutor) knuten till US-dollarn och dollarn i sin tur konvertibel mot guld under det s.k. Bretton Woods-systemet, vilket alltså innebar att vi hade en sorts indirekt guldmyntfot. 1971 meddelade dock USA, enligt gammal fin centralbankstradition, att man inte kunde skrapa fram tillräckligt med guld åt de som ville växla sina dollar till guld. Därmed kollapsade hela systemet och vi har nu pappersmyntfot, eller kanske bättre uttryckt ingen myntfot alls.
På sätt och vis är det som att hela Riksbankens historia är en kamp om att kunna hålla sina löften gentemot insättarna som gång på gång misslyckas och till slut kulminerar i insikten om att man faktiskt aldrig lyckas hålla dessa löften och då kanske det helt enkelt är lika bra att sluta ge dem. Nu vet vi alla fall vad som gäller, dina kronor kommer inte att kunna växlas in till guld, silver eller någon annan metall. I bankens balansräkning påminns man dock fortfarande om historiens löfte då sedlar, mynt och andra riksbankspengar fortsätter att bokföras som en skuld. Skulder där det från början var underförstått att man som inlånare kunde få tillbaka pengarna i form av en metall men där du nu om du kommer med ett kvitto endast erbjuds ett annat kvitto i utbyte.
