Vi är vid ett epokskifte av samma slag som när de första centralbankerna bildades på slutet av 1600-talet. Det är viktigt att förstå vad som hände under denna tid och varför.
Före centralbankernas existens så fanns inga rena pengar. Det enda som fanns var tillgångar där guld ansågs vara den säkraste tillgången. Anledningen till att guld är en säker tillgång är att den finns i begränsad mängd och är väldigt beständig; den reagerar gärna inte med andra ämnen, till skillnad från t.ex. järn som i kontakt med syre ger upphov till rost.
Att använda guld som betalmedel var krångligt. Du behövde en våg, och du behövde försäkra dig om att guldet var äkta. Kungar kunde prägla guldmynt i en standardvikt och förse dem med ett sigill. Nu blev det enklare att kvantifiera en viss mängd guld, men det var fortfarande inte helt smärtfritt. Nya problem uppstod: Hur ska man säkra sitt guld från stöld?
Vi kliver in i bankguldåldern. Även om banker som sådana är ett mycket äldre koncept så kan man säga att någonstans år 1300-1400 kom den moderna bankverksamheten igång. Dessa banker lät kunder deponera sitt guld som sedan kunde hårdbevakas i ordentliga kassavalv. Varje kund fick ett registrerat konto hur mycket guld banken var skyldig. Banken i sin tur kunde låna ut tillgångar till andra mot ränta och en del av denna ränta kunde sedan slussas vidare till de som deponerat sina tillgångar hos banken.
Att ha pengarna på banken blev nu en trygghet och säkerhet, men det gjorde att handel blev mer komplicerad. Det blev ofta så att banken behövde besökas varje gång man gjorde en större affär. Så banken kom på konceptet att ge ut en sedel, en slags opersonlig rättighet att plocka ut en viss mängd guld från banken. Nu kunde du enkelt ge denna rättighet från en person till en annan utan att behöva besöka banken. Bäraren av sedeln kunde vid ett senare tillfälle gå till banken och ta ut sitt guld.
Så långt är allt frid och fröjd, men det är nu mörka moln börja skymma horisonten. Privata banker har en tendens att vilja tjäna mer pengar, och därmed ta högre risk. Man började trycka fler sedlar än det guld som banken hade i sitt kassavalv. Detta eftersom man såg att det inte var så många kunder som faktiskt kom till banken och tog ut sitt guld, utan sedlarna fick samma status som guldet självt. Men när rykten började spridas att en bank var på obestånd så rusade alla bankens kunder för att hämta ut sitt guld, och om banken hade misskött sig så gick banken i konkurs.
Det fanns banker som skötte sin bokföring exemplariskt och att bankens tillgångar matchade mängden sedlar till 100%. Det mest kända exemplet är Bank of Amsterdam som under mer än 150 år höll sig till strikta reserver. Många andra banker fuskade dock och det var ofta de som gick under. Det är denna historia Stefan Ingves syftar på när han säger att "privata pengar brukar kollapsa förr eller senare".
Jag tycker denna kommentar visar på total okunskap om hur kryptovalutor fungerar:
- För det första så är bitcoin inte privata pengar; det är så publikt det kan bli. Hela protokollet är öppen källkod och alla som kör en nod i bitcoin-nätverket kontrollerar att protokollet följs till 100%. Det är anledningen till att bitcoin inte kan "hackas".
- Ingen enskild kan ändra penningmängden i bitcoin, eller något annat i protokollet. Det kräver bred konsensus för att göra vilken ändring som helst.
- Till skillnad från privata banksedlar så gör bitcoin inget anspråk på något annat. Stefan Ingves själv förkunnade "guld är ingens skuld". Det gäller även bitcoin.
Det enda som skulle få bitcoin att kollapsa är om man rent matematiskt lyckas knäcka diskreta logaritmer över elliptiska kurvor. Skulle man lyckas med det så kollapsar inte endast bitcoin utan även hela det moderna banksystemet. Det är något som jag tror Stefan Ingves inte önskar sig heller.