Mikrobetalningar

Redan när webben skapades på 90-talet hade man i åtanke att betalningar kunde bli en central del av användandet. I HTTP-standarden finns t.ex. en statuskod ”402 – Payment required” som dock inte fått någon praktisk användning (än iaf). Såhär står det på Wikipedia:

Reserved for future use. The original intention was that this code might be used as part of some form of digital cash or micropayment scheme, as proposed for example by GNU Taler[36], but that has not yet happened, and this code is not usually used.

Istället för mikrobetalningar blev som bekant reklam de facto-standarden för att generera intäkter på webbsajter. En anledning kan ha varit att det faktiskt inte fanns några riktiga digitala kontanter på den tiden.

Teknik

Olika typer av mikrobetalningstjänster har dykt upp genom åren för även om ingen teknik för digitala kontanter har funnits så har det förstås gått att skapa centraliserade tjänster. Det enklaste sättet är att man har ett konto hos ett företag där man först sätter in en summa och sedan betalar mindre belopp med ett enkelt klick på den sida där man vill köpa något, t.ex. åtkomst till en artikel i en tidning. En av anledningarna till att detta aldrig slagit igenom kan vara bristen på en standard. Om du måste ha konton hos en mängd olika företag för att kunna betala online så känns det för krångligt.

Rent tekniskt fick vi digitala kontanter när Bitcoin kom 2009 men med åren har det blivit tydligare att blockkedjan i sig inte kan skala för att stödja mikrobetalningar för hela världen. Speciellt inte om vi tänker oss verkligt små betalningar där man betalar ören för ”mini-tjänster”. Nu har Bitcoin dock fått en ny chans tack vare Lightning Network så kanske detta vara en framtida standard för mikrobetalningar. På sidan Satoshi’s place (en variant av klassiska The Million Dollar Homepage) kan du göra en betalning så liten som 1 satoshi (ca 0,06 öre) för att köpa en pixel.

Psykologi

En annan möjlig förklaring till att mikrobetalningar aldrig tycks slå igenom handlar mer om psykologi. Det brukar ofta lyftas fram att det är väldigt svårt att få folk att börja betala för något som från början varit gratis så kanske är det alltså överhuvudtaget svårt att nu få människor att börja betala för innehåll online?

Företag som Spotify har dock visat att det mycket väl går att få folk att börja att betala för en gratistjänst, om den upplevs som tillräckligt bra. Kickstarter och senare sajter som Patreon visar också att människor kan tänka sig att stödja personer/projekt de gillar innan de ens levererat och utan att få någon speciellt stor fördel jämfört med de som inte betalar.

Så det handlar förmodligen inte så mycket om viljan att betala utan hur betalningen upplevs. Spotify kunde ha valt en modell där man betalar för varje låt, eller efter lyssningstid, men det hade förmodligen inte funkat lika bra. Det finns forskning som visar att det mentala steget mellan att betala 0 och 1 krona är mycket större än mellan t.ex. 1 krona och 2 kronor (se Power of Free). Skulle man ha ett system där man måste betala för varje låt man lyssnar på eller varje artikel man läser är det alltså risk att man inte skulle lyckas få folk att gång på gång ta sig förbi denna mentala barriär.

Mikrobetalningstjänsten Flattr som startades av svenske Peter Sunde försökte komma runt detta genom att istället låta användaren avsätta en bestämd klumpsumma per månad, som sedan spreds ut över de tjänster/produkter man gillat under perioden. Flattr lever vidare men har inte blivit så stort som de hoppades.

Framtiden

Oavsett om man lyckas få människor att betala genom mikrobetalningar eller ej så finns ett annat användningsområde som kan komma att bli stort om några år, nämligen betalningar direkt mellan maskiner. The Internet of Things (IoT) där prylar, datorer, sensorer och annat förväntas prata direkt med varandra kan få en spännande utveckling när det dessutom finns ett enkelt och standardiserat sätt att utbyta pengar.

Tänk dig t.ex. självkörande bilar som själva betalar när de tankar, där alltså själv pengatransaktionen sker direkt mellan bilen och tankstationen (det är ett exempel som testas på riktigt). En bil med en egen kassa kan förstås betala för andra saker också, som en vägtull eller kanske andra bilar för att få förtur i en bilkö. Den skulle t.o.m. kunna förhandla med olika parkeringsplatser i närheten om det bästa priset. Bilen kan förstås också ta betalt av den som vill använda den, on-the-fly, baserat på körsträcka / tid.

Faktum är att många intressanta IoT-exempel kan ges ytterligare en dimension om man blandar in betalningar. Men för att hantera denna mängd småtransaktioner behövs alltså ett system som kan hantera ett mycket större antal transaktioner än vad t.o.m. VISA eller MasterCard gör idag, förmodligen magnituder större än så. Det återstår att se vad det blir men Lightning Network eller liknande teknik ser lovande ut för detta.