Inflationen är som bekant på allas läppar nu när den nått nivåer som vi inte sett på många år och Riksbanken plötsligt vaknat till och höjer räntan i rekordfart. I bitcoinkretsar är inflation ett ämne som diskuteras mest hela tiden men det kan ibland bli lite förvirrande eftersom ordet inflation används på flera olika sätt.
Det Riksbanken menar när de pratar om inflation är en ökning av konsumentpriserna och detta mäts genom det s.k. konsumentprisindexet, en sorts påhittad varukorg som ska vara en bra representation av varor och tjänster som vanliga människor köper. Man har kommit fram till att det bästa är om vi hela tiden har lite lagom stora prisökningar, eftersom man tänker att motsatsen, sjunkande priser, kan få en massa dåliga effekter.
Det här målet kan förstås diskuteras. Det är slående hur sällan man pratar om de psykologiska effekterna av att ha ständigt ökande priser i en värld där verkligheten är att vi hela tiden blir mer effektiva och produktiva, vilket alltså i praktiken innebär att saker generellt blir billigare. Ett bra exempel på hur människor förleds av detta är det s.k. bensinupproret för några år sedan som samlade en halv miljon människor som protesterade mot de orimliga bensinpriserna. Sanningen var att det inte alls blivit extremt dyrt med bensin. Visserligen hade priserna ökat något över åren även justerat för inflationen men tack vare bättre bilar var det billigare att köra bil 2019 än det var 1990, så alltså knappast ett problem värt ett uppror.
Men hur som helst, Riksbanken har bestämt att ca 2% om året är en lagom ökning av priserna.
Det bitcoiners menar när de pratar om inflation är en ökning av penningmängden. De här sakerna är naturligtvis relaterade, för om man ökar mängden pengar och allt annat är lika så kommer priserna att öka. Nu är dock sällan "allt annat lika" så man kan under perioder ha en ökning av penningmängden utan höjda priser eller höjda priser utan en ökning av penningmängden. På lång sikt är dock kopplingen mellan penningmängd och prisnivåer uppenbar.
Ett av bitcoins stora "säljargument" är just den fasta penningmängden, eller snarare, det förprogrammerade sätt enligt vilket penningmängden ökar (under 130 år, varefter inga fler bitcoin skapas). När bitcoin skapas är det också tydligt definierat vilka som får ta del av de nyskapade pengarna, nämligen bitcoin miners, vilket är en stor skillnad mot de traditionella centralbanksstyrda systemen. Med bitcoin har man alltså tagit bort godtyckligheten i penningskapandet och konstruerat ett mer rättvist och öppet system.
I dessa sammanhang pratas det ofta om scarcity, eller knapphet på svenska. Man brukar säga att bitcoin är värdefullt för att det är scarce. Det här är dock ett ganska förvirrande, för att inte säga rent felaktigt, begrepp. För de flesta tillgångar, resurser etc. så är det lätt att förstå vad knapphet innebär. Finns det 100 hungriga människor men bara 50 bananer så är tillgången "knapp" och priserna på banan kommer att vara höga. Men finns det 10 000 bananer så kommer de förmodligen att ges bort gratis.
När det handlar om pengar som utan ansträngning kan delas upp i princip hur många delar som helst så spelar inte det absoluta antalet någon roll. Bitcoin hade varit precis lika intressant och användbart om det hade funnits totalt 2 miljoner, eller 200 miljoner, istället för de 21 miljoner som nu är bestämt att det ska finnas. När det gäller pengar så är det hur stor andel av det totala utbudet du har som spelar någon roll.
Det som egentligen är intressant är alltså inte knappheten utan förändringstakten. Bitcoin är intressant dels för att förändringen av utbudet är fördefinierat, att det finns ett tak för den totala mängden och att ökningstakten (under den tid som utbudet ökas) inte för stor. Med andra ord, att inflationen (enligt den andra definitionen ovan) är låg. Ökar mängden pengar så späds din del ut och du blir fattigare.
Pengar som över tid behåller sin köpkraft brukar kallas för "sound money" och som vi var inne på tidigare är ett stabilt utbud som inte förändras en viktig förutsättning för detta. Men vore det inte ännu bättre om utbudet minskade så att dina pengar blev mer värda över tid?! I och med övergången från proof-of-work till proof-of-stake ("the merge") ser faktiskt ethereum ut att bli just ett sådant system och ether har därför lite skämtsamt kommit att benämnas ultra-sound money av ethereum-anhängare som vill hävda att ether nu blivit ännu bättre pengar än bitcoin.
Så hur ska man förstå detta? Först och främst måste man inse att det inte finns något magiskt sätt att utforma en tillgång så att bara själva utbudet styr dess värde. Det är det misstaget som förespråkarna av S2F-modellen för att förutspå bitcoins pris hela tiden gjort. Oavsett hur utbudet förändras så är det alltid det i kombination med hur efterfrågan ändras som styr värdet på en tillgång.
I bitcoin, som nu har viss inflation, så tillkommer nya bitcoin hela tiden, som en mekanism för att säkra nätverket genom att betala miners. De transaktionsavgifter som nätverket "tar betalt" av sina användare går också dessa till miners. Man kan se det som att alla innehavare av bitcoin (genom utspädning och transaktionsavgifter) hela tiden betalar för nätverkets säkerhet.
I ethereum så finns liknande mekanismer som i bitcoin. Nya ether skapas och ether betalas som transaktionsavgifter. Det finns dock ytterligare en mekanism som gör att en viss mängd ether "bränns", alltså förstörs, vid varje transaktion. Om mängden ether som bränns är större än mängden som skapas så minskar mängden ether över tid, och prognoserna verkar visa att det är så det kommer att se ut framöver. Vi har alltså en situation där innehavare av ether inte ser sitt innehav "spädas ut", utan tvärtom "koncentreras". Man kan se detta som att alla innehavare av ether blir en sorts delägare som får ta del av de pengar som "nätverket tjänar".
Anledningen till att det kan se ut såhär är delvis för att nätverket i proof-of-stake betalar ut betydligt mindre ersättning till sina validators än vad proof-of-work gör till sina miners. Så är det här bra eller dåligt? Själva knäckfrågan handlar alltså om att man i ethereum har kommit fram till att genom att använda proof-of-stake så behöver inte alls samma summor betalas ut (till validators/miners) för att hålla nätverket säkert. Huruvida detta faktiskt är sant får ännu anses vara en öppen fråga. Proof-of-work har med en enkel och tydlig incitamentsstruktur, samt mer än 10 års track record, visat sig fungera bra i såväl teori som praktik. Proof-of-stake har länge stötts och blötts på det teoretiska planet men testas först nu i praktiken i stor skala. Det råder väldigt delade meningar om huruvida det är ett hållbart sätt att upprätthålla ett decentraliserat nätverk, men den som lever får se.