Digitala kontanter för 20 år sedan

I en tidigare artikel redogjorde vi för vad syftet med Riksbankens e-krona är, möjliga tekniska lösningar samt kopplingen till Bitcoin och annan blockkedjeteknik. För att få en komplett bild kan det vara intressant att blicka tillbaka lite och se vad vi haft för andra, kontantliknande system tidigare. Kommer någon ihåg dessa?

Under några år runt millenieskiftet var detta en stor grej. Eller bankerna verkade i alla fall tro att det skulle bli en stor grej – användandet tog däremot aldrig riktigt fart. Betalsystemet Cash var ett samarbete mellan de 4 storbankerna och tekniken hade tagits fram av Proton World International i Belgien. System baserade på samma teknik användes i en mängd andra länder, bl.a. i Nederländerna där Chipknip var i bruk ända fram till 2015.

Syfte

Det var bankerna som tryckte på för att få cashkortet att användas, och det är inte så konstigt, eftersom de stora fördelarna fanns just för banken. Fördelarna är egentligen de samma som bankerna ser idag med att kontantanvändningen minskar. Hantering av kontanter är dyrt och de mest uppenbara kostnaderna är värdetransporter, bankomater etc.

Det finns dock en annan aspekt av det hela, nämligen räntan. När pengar cirkulerar som kontanter kan inte bankerna få dem att växa. Alltså, när du har pengar på ditt bankkonto så är detta pengar som banken kan använda, investera, låna ut etc. och därmed tjäna mer pengar på. Även om det med cashkortet låter som att det ligger ”kontanter” på kortet så har banken i praktiken fortfarande kontroll över pengarna. De flyttas helt enkelt till ett s.k. skuggkonto, kopplat till kortet (se mer om tekniken nedan).

Syftet var alltså uppenbart, ur bankens synvinkel, men otydligare för handlare och konsumenter. Argumenten bankerna använde gentemot handlarna var den ökade säkerheten i att slippa kontanter, att det spar tid och att det var billigare än konto- och kreditkortsterminaler. För konsumenter handlade det om att det var enkelt och snabbt. Föreningssparbanken lanserade t.o.m. en laddare för hemmet, vilket tydliggjorde att det var enklare än att gå till bankomaten.

Egenskaper

Så i vilken mån var detta ”cash”? Låt oss titta på vilka egenskaper fysiska kontanter har:

• Kan överföras direkt mellan personer.  Detta gick inte med cashkortet. Den enda möjliga vägen för de här pengarna var från laddare till kort till handlare. Handlaren löste sedan in pengarna hos banken.
• Är anonymt. För att få ett cashkort var du tvungen att ha ett konto hos banken. De pengar som hamnade hos handlaren, och sedermera hos banken igen, kunde spåras till dig.
• Kan användas offline. Detta var faktiskt möjligt med cashkortet, och något som kanske kunde locka olika typer av kiosker etc. som inte hade någon uppkoppling via telefon på platsen.

Det är tydligt att systemet marknadsfördes som digitala kontanter i ett försök att fasa ut kontanterna men faktum var att systemets egenskaper egentligen var ungefär de samma som för andra betalkort. Även offline-funktionen finns ju för kredit-/betalkort och bygger då helt enkelt på att du litar på att kunden inte försöker betala med pengar/kredit som den egentligen inte har. Skulle situationen uppstå så finns en spårbarhet som gör att kunden i slutänden får betala.

Teknik

Systemet kunde som sagt användas offline, så rent tekniskt skiljer det sig därför från de flesta typer av ”kontantkort”, t.ex. sådana som används för betalning i kollektivtrafik, eftersom de för det mesta kräver en uppkoppling. Onlinesystem är tekniskt ganska enkla eftersom saldot på ett konto hos utgivaren hela tiden uppdateras. Det finns inga pengar ”på kortet” och alltså ingen risk för dubbelspenderingar.

Ska pengar finnas på kortet och kunna flyttas mellan personer offline så behöver man på något vis se till personer inte kan duplicera pengarna och skicka till flera personer. Cashkortet hade egentligen ingen riktig lösning på detta utan hade begränsningar i hur man kunde använda det och spårbarhet som gjorde risken för banken tolererbar.

På banken fanns ett ”skuggkonto” för varje kort. När kortet laddades så sparades information på kortet om detta och samtidigt flyttade banken pengar från ditt vanliga konto till skuggkontot. När du sedan betalade i en butik så användes ett protokoll med en delad krypteringsnyckel (symmetrisk kryptering) för autentisering och saldot på kortet räknades ner. Vid ett senare tillfälle (normalt sett en gång per dag) så kopplade butiken upp sin terminal mot banken för avstämning. Vid detta tillfälle räknades saldot på skuggkonton ner och flyttades istället till butikens bankkonto.

Skulle någon ha lyckats kopiera ett cashkort så upptäcktes det alltså vid detta avstämningstillfälle, om saldot på skuggkontot blev under noll. I sådant fall så visste banken vilken persons cashkort det var som kopierats och kunde gå vidare med eventuella åtgärder. 

Analys

Cashkortet blev aldrig nån succé i Sverige och anledningen verkar ha varit att varken handeln eller konsumenterna såg tillräckligt stora fördelar. För konsumenter så var förstås skillnaden mot kontanter tydlig, ett kort är i många avseenden smidigare, men frågan är vilken fördelen gentemot vanliga kredit-/kontokort var. Tekniskt finns skillnader men egenskaperna för konsumenten är ungefär de samma. Något som förenklade var att ingen pin-kod behövdes men å andra sidan var du tvungen att först ladda kortet för att kunna använda det. Totalt sett kändes det nog helt enkelt inte så mycket smidigare.

För handlarna så fanns en fördel i att man inte behövde vara uppkopplad vid betalningen, vilket gjorde processen snabbare, men enligt undersökningar tjänade de trots allt inte speciellt mycket tid på detta.

E-kronan och kryptovalutor

Så, kan vi dra några slutsatser av detta relaterat till e-kronan eller kryptovalutor? Jag tror att det man måste förstå är att om det inte finns tydliga, praktiska förbättringar för både handel och konsumenter så är det svårt att få fart på nya betalningsalternativ. Om man tänker sig att e-kronans värdebaserade lösning ska få spridning hos allmänheten som betalmedel så kommer det att krävas att det tillför något som man idag inte kan få med kontanter eller t.ex. Swish.

För att se poängerna med en e-krona måste man istället se det större perspektivet. Det handlar inte primärt om att ge konsumenter ett smidigt sätt att handla på utan om att det ska finnas ett ”riskfritt” alternativ, pengar som du kan spara eller handla med utan att lita på privata aktörer. Ordet är förvisso vilseledande eftersom du helt enkelt litar på någon annan istället (staten Sverige istället för en bank) men det finns ändå en poäng i att i t.ex. ett krisläge ha det alternativet. Insättningsgarantin är ett annat sätt staten använder för att ge konsumenter ”riskfrihet” så det komplicerar bilden av behovet. En annan rättighet som e-kronan kan ge konsumenter är rätten till anonymitet men där verkar Riksbanken inte själva säkra på än i vilken grad det ska finnas.

Med kryptovalutor tar du bort även behovet att lita på en stat/riksbank. Det finns fortfarande ett mått av risk (du litar på tekniken, kanske tjänsteleverantörer, kanske hårdvarutillverkare etc.) men riskbilden ser annorlunda ut.

Källor:

• Varför Cash-kort – uppsats, Stockholms universitet
• Elektroniska pengar och elektroniska betalningar  – Riksbanksstudie
• Behöver Sverige en e-krona? – Riksbanken [Länk borttagen]